Sommarfjäll i Härliga Härjedalen

En hel sommarsäsong gick utan en enda uppdatering av bloggen. Förklaringen är ganska enkel: det var för fint väder. Ja, inte hela tiden men det var mycket lättare att vara ute mer jämfört med vintern då min ringa skidvana var något begränsande. Sommarens barmark och varmare vindar gjorde utelivet betydligt enklare.

Här kommer alltså första delen av hur den finaste fjällsommaren kan se ut. Håll till godo!


Allt började precis som vintersäsongen med ett gemensamt intro för alla STF-arbetare på Storulvåns Fjällstation. Den 28:e Maj for jag från Skåne och på väg upp mot Jämtland passade jag på att hälsa på fina vänner som jag körde förbi.

Första stoppet var Uppsala hos några av de bästa personerna jag känner. Där jag fick ett eget rum byggt bara för min skull, tyvärr inte har några bilder därifrån men jag hade det fantastiskt.

Nästa anhalt var Mora som nu känns som ett andra hem. Dalarna kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat efter de tre åren då jag bodde där.
I byn Selja väster om Mora, bodde jag hos en annan fantastisk vän som är lycklig ägare till en av världens bästa kökssoffor.

Zaba har testat och gett sitt godkännande.

Förutom fina skogspromenader fick jag också följa med ut med den gamla flottningsbåten, Laxen, en väldigt charmig ångbåt. Innan turen fick Zaba sin sommarfrisyr som blev lite väl kort, det tyckte både hon och jag. För att lindra förlusten av sin långa päls fick hon låna min ulltröja.

 Drottningen med huvudet högt.

I Mora fick jag även utlopp för lite uppdämd täljabstinens när jag lånade en täljhäst och fina verktyg.

Drottningen tröttnade efter att ha jagat spånen i en timme och la sig i sin klassiska pose; Isbjörnsfällen.

Tiden går fort när  man har roligt och omgivningen är vacker.

Alldeles för snart fick jag packa in mig i bilen igen för att köra den sista etappen upp till Ulvån.

Det var 45 ganska händelselösa mil där dagens höjdpunkt var lunch på Café Cineast i Sveg.

Framme vid Fjällstationen kändes sommaren otroligt avlägsen när jag gick en promenad i den blöta nysnön.

Zaba fann sig snabbt i situationen och hittade en ny kompis i Alaskan Malamuten Gin som även han skulle vara boende på Helags.

Dagarna på Storulvån kan sammanfattas i tre punkter, högt tempo, överbelastning av hjärnceller och fantastiska medarbetare!

Slutligen en motivationsbild för varför alla tränar så överjordiskt mycket:

Möra i kropp och huvud gjorde alla STF:are sig redo för att ta sig ut till sina respektive stationer. Här uppenbarade sig ett ganska stort hinder för min del.
Efter en hektisk ledighet med många promenader på asfalt kom hälsporren tillbaka som jag dragits med i flera år. Jag hade ganska stora problem att gå eller alls stödja på högerfoten vilket gjorde det väldigt svårt för mig att ta sig upp till min hemmastation Helags. Sommarleden upp består av 12 km i lagom brant uppförslut vilket kändes omöjligt för mig i det läget.

Tur för mig var att vi på stationen skulle installera en ny kassaapparat och med det tillkom en demonstration av kassatillverkarens tekninker. Dessa var inte så väldigt sugna på att vandra över fjället så de tog det något bekvämare alternativet: Helikopter. Lyckan var stor när det visade sig att det även fanns plats för mig och en liten hund.

Jag pluggade igen Drottningens känsliga öron med bomull och hon satt helt oberörd i min knä hela flygturen.

Istället för 4 km/h som är den genomsnittliga vandringshastigheten, for vi över fjället i 230 km/h och var framme vid hemmafjället på bara tjugo minuter.

Älskade Helags, du har varit saknad!

Fridens!

fortsättning följer.

Det är inte lätt att välja när man har hjärtat på två ställen

Nu är skånetiden snart slut för denna gången för på torsdag packar jag bilen och drar till Uppsala en vecka, sedan vidare norrut.
Det känns väldigt vemodigt på något sätt. Det är så många fina människor som jag träffat alldeles för lite och några har jag inte hunnit träffa alls.
Jag har aldrig varit speciellt bra på att välja mellan fina saker, tex. om folkmusikfestival krockar med opera i köpenhamn vill jag helst göra båda. Det där med att säga nej till något som jag tycker om är alltid svårt. Nu känns det som om jag säger nej till en himlans massa saker i ett svep! Att välja att åka hundra mil norrut och tillbringa sommaren ute på fjället var lite som att välja mellan pest eller kolera fast med bra saker.
     Men men. Jag får vara glad att jag hade det så himla fint nu när jag väl var i södern.
Har hunnit med både bokskog, konstutställning, folkmusik, bad i havet och en hel del annat.


Pappa och Drottningen i världens finaste bokskog.

Vi tog även en hamnrunda i Torekov, jag tittade dock mest på havet.

Vi väntade med badandet tills vi kom hem till Bjärred. Lite för kallt fortfarande i Torekov.

Nu väntar fyra månader till fjälls.

Över och ut.

Bildkavalkad

Här följer ett urval av bilder från min och Zabas tid på fjället. Det är en salig blandning av det mesta. Håll till godo!

Predikstolen sedd från östra Helagsskaftet. För övrigt en av de häftigaste topparna här.

Utsikt från bäddning av trevåningssäng i stationens äldsta hus från 1916, utan el och vatten.

Personalfest och middag med uppdrag. Här pågår frieri.

Självis från säsongens kanske finaste dag.

Valborgsfirande med hela personalstyrkan och några P-gäster från Blåhammaren.

Dataspelsgympa i P-huset. Här ser vi också vår darttavla som har en central roll i våra fritidsaktiviteter. 

Bild från en randonee-tur där jag flera gånger korsade spår av fjällräv.

 Nöjd och glad med rando-skidor. 

Utsikt från Jalked över stationen och Helagsfjället.

Mina nya skidor!

Säsongens ände

Nu är säsongen snart slut här på  Helags. 

Kanske är det då dags att i korta drag berätta vad jag gjort. Jag har tänkt en hel del på det men det är ingen enkel förklaring. 

Vi nio som har bott och jobbat här driver ett hotell, vandrarhem, restaurang och butik. Vi har guidade toppturer och fjällrävsturer, vi blir tillfrågade om snöläge, laviner och får agera sjukvårdare när någon skadat sig och brandkår om larmet drar igång. 

Vi är en liten utpost av civilisation i en annars väldigt folktom och bebyggelselös fjällvärld. 

Förutom själva arbetet som fjällvärd har jag har upplevt det mest extrema vädret jag någonsin med storm och orkanvindar när inte kan gå upprätt och nästintill fått krypa sig fram och haft dagar där solen skiner från klarblå himmel och vinden stått helt stilla. 

Jag har sett min första kungsörn och flera fjällvråkar, vi har fjällrävsspår utanför knuten och om man har tur kan man på kvällen höra dem skälla. Jag tror knappt att det finns många arbetsplatser som är så nära naturen som vi är här. 

Det har varit helt fantastiska månader med fjället utanför dörren och de allra finaste kollegorna man kan tänka sig! 

Här är en bild från en exceptionellt fin kväll där vinden endast blåste längst marken och gjorde vågmönster av drevsnön. Man kan även se en liten hund som åmar sig in ena hörnet. 

Många har undrat Zaba påverkats av livet till fjälls. Jag skulle säga att det inte har gjort nån större skillnad på henne förutom att hon har fått åtta nya familjemedlemmar att hålla reda på och en aning större lekyta. 

Mer päls har hon också fått men så hade det nog blivit ändå.

Fridens!

Vad håller jag på med?

Jag fick en fråga här på bloggen om varför Drottningen och jag är här i fjällen. Det slog mig att det kanske inte är jättetydligt för den oinvigde så här följer nu en förklaring:

Det hela började i somras då jag och min vän Nea hade kollektiv jobbångest och jag kände att jag var fast i en arbetssituation som jag inte alls trivdes i. Någonstans dök det då upp ett minne om att Svenska turistföreningen ibland lägger ut annonser på sin hemsida om jobb. Eftersom natur och friluftsliv ligger mig otroligt varmt om hjärtat kände jag mig väldigt hoppfull när jag på STF's hemsida såg att de just då sökte fjällvärdar till stationerna i Jämtlandsfjällen. Kärleken till fjällen delas av både mig och Nea och med ganska kort tid kvar av ansökningstiden skrev vi ihop varsitt cv och en meritlista och skickade iväg dem. 

Efter dryga två veckor fick både jag och Nea mejl om att vi var kallade till intervju på Storulvåns fjällstation över hundra norrut. Det är ingen lätt sak att resa kollektivs till Ulvån som ligger ganska avigt till så det var skönt att vi var två. 

Efter en lång dag på olika tågblev vi  kvällen den fjärde september upplockade på Enafors tågstation och körda till Storulvån längst en smal grusväg över fjället. 

Jag försöker formulera känslan i mitt huvud men jag kan verkligen inte hitta ord som beskriver hur otroligt vackert det var. Vackraste någonsin!

Jag och Nea blev anvisade ett rum som vi delade med en annan sökande. Den natten sov jag ganska dåligt och kände mig så vansinnigt nervös för intervjun som var morgonen efter, en gruppintervju till på köpet. 

Den femte september samlades jag, fortfarande ganska nervös, Nea och sex andra i ett konferensrum där vi presenterades för chefen för Ulvån Sara, Helagschefen Emma och restaurangchefen på Ulvån Emma. Vi fick uppgifter om att beskriva oss själva och varandra och diskutera olika knepiga scenarion som skulle kunna inträffa om man jobbar på fjällstation. Det hela avslutades med ett enskilt samtal med någon av våra intervjuare och jag hamnade hos HelagsEmma. Jag har tänkt mycket på det där samtalet efteråt, vad det var som gjorde att jag fick bli en av de tre som fick det fantastiska erbjudandet att komma till Helags. Min bästa kollega Agnes säger att det är för att jag är en glad skit.

Det dröjde dock över en månad av orolig och nervös väntan innan jag fick ett telefonsamtal där jag fick höra: Jag vill erbjuda dig ett jobb på Helags fjällstation. Återigen fick jag en sån där känsla som inte kan beskrivas och jag kunde inte sluta skratta på säkert en timme. 

Nu har jag varit här i väglöst land i 43 dagar, inte sett träd, bilar eller asfalt på lika lång tid, jag åker skidor alla dagar som vädret tillåter annars sitter jag i vårt vardagsrum, stickar, lägger pussel eller spelar spel med världens finaste Helagsfamilj. Det är livets liv!

Så började mitt bästa fjälläventyr! Men det är ju inte semester varje dag så nästa inlägg får väl handla lite om vad alla vi på Helags gör för jobb. 

Över och ut!

Dit...

På två dagar har jag skidat över fyra mil, det längsta jag någonsin kört i ett svep.
Igår bestämde jag mig ganska spontant för att fara till Sylarnas fjällstation och hälsa på. Jag har varit på väg några gånger innan men det har alltid kommit något annat mellan. Nu föll det sig så passande att min fjällvärdskollega Agnes skulle fara till Sylarna och träffa sin mamma som skidat dit och jag hade två dagar ledigt så jag hakade på.

I strålande solsken och nästan ingen vind skidade vi över kalfjället med nedförsbacke ända till Miskentjakke som är en nödstuga/vindskydd halvvägs mellan Helags och Sylarna. Där stannade vi och åt lunch och hyggade oss. Sen började den stora pärsen för min del.
Helags och Sylarna ligger på nästan samma höjd men där i mellan blir det som en gryta med Misken i mitten. Därför har man alltid uppförsbacke sista milen hur man än gör.
När vi hade ätit klart tog det i att blåsa lite mer och några kilometer bort kom det ganska saftiga byar som gjorde det väldigt jobbigt att hålla en rak färdväg. Lägg därefter till en inte så jättestor men väldigt konstant stigning och hård skare.

Herreje vad jag fick kämpa! I nio kilometer stretade vi uppför och hjälp vad tacksam jag var när vi nådde sista krönet och såg en fin mjuk backe sista kilometern till Sylstationen.
Väl där njöt jag av dusch och middag och som avslutning ett hejdundrande norrsken.
Visar en bild som jag lånat av en Sylkollega:

 Även på Helags var det fest på himlen:

Sen tidigt i säng för att orka de tjugoen kilometerna hem.

Yttre fjäll

Det är en månad sen jag lämnade Skåne och två veckor sen jag landade här och Helags har redan blivit hemma för  mig. Jag kan också se en stor skillnad på Zaba som gått från att vara ängslig och "mammig" till att vara sprallig, glad och så oerhört social! Hon har numera hur många som helst att kela med och ligger gärna på rygg i någons knä för att få lite kli på magen. Hon är dock fortfarande skeptiskt mot att vara ute i alltför hård väderlek men vem kan klandra henne för det?

Vi har fortfarande ganska ostadigt väder som kan gå från vindstilla och soligt till snö och storm på en minut men ibland har man tur!

Här är några bilder från en skidtur med strålande sol och ljumma vindar. 

Drottningen var sprallig som bara den och ganska svår att få med på kort.

Nu börjar även hon få kläm på det här med att gå på tur med matte på skidor. Håller sig för det mesta framför eller på en sida och har lärt sig att gå bakom och trassla ur mig om hon virat ihop mina ben med linan. 

Ljuset har också börjat hitta tillbaka till oss på yttre fjäll och gör dagarna längre. 

Ibland är det så vackert att jag får ont i  hjärtat. 

Här är det solnedgång över Sylmassivet...

och kvällshimmel över Helags.

Kan man få det bättre än såhär?

Fridens!