Vad håller jag på med?

Jag fick en fråga här på bloggen om varför Drottningen och jag är här i fjällen. Det slog mig att det kanske inte är jättetydligt för den oinvigde så här följer nu en förklaring:

Det hela började i somras då jag och min vän Nea hade kollektiv jobbångest och jag kände att jag var fast i en arbetssituation som jag inte alls trivdes i. Någonstans dök det då upp ett minne om att Svenska turistföreningen ibland lägger ut annonser på sin hemsida om jobb. Eftersom natur och friluftsliv ligger mig otroligt varmt om hjärtat kände jag mig väldigt hoppfull när jag på STF's hemsida såg att de just då sökte fjällvärdar till stationerna i Jämtlandsfjällen. Kärleken till fjällen delas av både mig och Nea och med ganska kort tid kvar av ansökningstiden skrev vi ihop varsitt cv och en meritlista och skickade iväg dem. 

Efter dryga två veckor fick både jag och Nea mejl om att vi var kallade till intervju på Storulvåns fjällstation över hundra norrut. Det är ingen lätt sak att resa kollektivs till Ulvån som ligger ganska avigt till så det var skönt att vi var två. 

Efter en lång dag på olika tågblev vi  kvällen den fjärde september upplockade på Enafors tågstation och körda till Storulvån längst en smal grusväg över fjället. 

Jag försöker formulera känslan i mitt huvud men jag kan verkligen inte hitta ord som beskriver hur otroligt vackert det var. Vackraste någonsin!

Jag och Nea blev anvisade ett rum som vi delade med en annan sökande. Den natten sov jag ganska dåligt och kände mig så vansinnigt nervös för intervjun som var morgonen efter, en gruppintervju till på köpet. 

Den femte september samlades jag, fortfarande ganska nervös, Nea och sex andra i ett konferensrum där vi presenterades för chefen för Ulvån Sara, Helagschefen Emma och restaurangchefen på Ulvån Emma. Vi fick uppgifter om att beskriva oss själva och varandra och diskutera olika knepiga scenarion som skulle kunna inträffa om man jobbar på fjällstation. Det hela avslutades med ett enskilt samtal med någon av våra intervjuare och jag hamnade hos HelagsEmma. Jag har tänkt mycket på det där samtalet efteråt, vad det var som gjorde att jag fick bli en av de tre som fick det fantastiska erbjudandet att komma till Helags. Min bästa kollega Agnes säger att det är för att jag är en glad skit.

Det dröjde dock över en månad av orolig och nervös väntan innan jag fick ett telefonsamtal där jag fick höra: Jag vill erbjuda dig ett jobb på Helags fjällstation. Återigen fick jag en sån där känsla som inte kan beskrivas och jag kunde inte sluta skratta på säkert en timme. 

Nu har jag varit här i väglöst land i 43 dagar, inte sett träd, bilar eller asfalt på lika lång tid, jag åker skidor alla dagar som vädret tillåter annars sitter jag i vårt vardagsrum, stickar, lägger pussel eller spelar spel med världens finaste Helagsfamilj. Det är livets liv!

Så började mitt bästa fjälläventyr! Men det är ju inte semester varje dag så nästa inlägg får väl handla lite om vad alla vi på Helags gör för jobb. 

Över och ut!

Dit...

På två dagar har jag skidat över fyra mil, det längsta jag någonsin kört i ett svep.
Igår bestämde jag mig ganska spontant för att fara till Sylarnas fjällstation och hälsa på. Jag har varit på väg några gånger innan men det har alltid kommit något annat mellan. Nu föll det sig så passande att min fjällvärdskollega Agnes skulle fara till Sylarna och träffa sin mamma som skidat dit och jag hade två dagar ledigt så jag hakade på.

I strålande solsken och nästan ingen vind skidade vi över kalfjället med nedförsbacke ända till Miskentjakke som är en nödstuga/vindskydd halvvägs mellan Helags och Sylarna. Där stannade vi och åt lunch och hyggade oss. Sen började den stora pärsen för min del.
Helags och Sylarna ligger på nästan samma höjd men där i mellan blir det som en gryta med Misken i mitten. Därför har man alltid uppförsbacke sista milen hur man än gör.
När vi hade ätit klart tog det i att blåsa lite mer och några kilometer bort kom det ganska saftiga byar som gjorde det väldigt jobbigt att hålla en rak färdväg. Lägg därefter till en inte så jättestor men väldigt konstant stigning och hård skare.

Herreje vad jag fick kämpa! I nio kilometer stretade vi uppför och hjälp vad tacksam jag var när vi nådde sista krönet och såg en fin mjuk backe sista kilometern till Sylstationen.
Väl där njöt jag av dusch och middag och som avslutning ett hejdundrande norrsken.
Visar en bild som jag lånat av en Sylkollega:

 Även på Helags var det fest på himlen:

Sen tidigt i säng för att orka de tjugoen kilometerna hem.

Yttre fjäll

Det är en månad sen jag lämnade Skåne och två veckor sen jag landade här och Helags har redan blivit hemma för  mig. Jag kan också se en stor skillnad på Zaba som gått från att vara ängslig och "mammig" till att vara sprallig, glad och så oerhört social! Hon har numera hur många som helst att kela med och ligger gärna på rygg i någons knä för att få lite kli på magen. Hon är dock fortfarande skeptiskt mot att vara ute i alltför hård väderlek men vem kan klandra henne för det?

Vi har fortfarande ganska ostadigt väder som kan gå från vindstilla och soligt till snö och storm på en minut men ibland har man tur!

Här är några bilder från en skidtur med strålande sol och ljumma vindar. 

Drottningen var sprallig som bara den och ganska svår att få med på kort.

Nu börjar även hon få kläm på det här med att gå på tur med matte på skidor. Håller sig för det mesta framför eller på en sida och har lärt sig att gå bakom och trassla ur mig om hon virat ihop mina ben med linan. 

Ljuset har också börjat hitta tillbaka till oss på yttre fjäll och gör dagarna längre. 

Ibland är det så vackert att jag får ont i  hjärtat. 

Här är det solnedgång över Sylmassivet...

och kvällshimmel över Helags.

Kan man få det bättre än såhär?

Fridens!