Här kommer alltså första delen av hur den finaste fjällsommaren kan se ut. Håll till godo!
Allt började precis som vintersäsongen med ett gemensamt intro för alla STF-arbetare på Storulvåns Fjällstation. Den 28:e Maj for jag från Skåne och på väg upp mot Jämtland passade jag på att hälsa på fina vänner som jag körde förbi.
Första stoppet var Uppsala hos några av de bästa personerna jag känner. Där jag fick ett eget rum byggt bara för min skull, tyvärr inte har några bilder därifrån men jag hade det fantastiskt.
Nästa anhalt var Mora som nu känns som ett andra hem. Dalarna kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat efter de tre åren då jag bodde där.
I byn Selja väster om Mora, bodde jag hos en annan fantastisk vän som är lycklig ägare till en av världens bästa kökssoffor.
Zaba har testat och gett sitt godkännande.
Förutom fina skogspromenader fick jag också följa med ut med den gamla flottningsbåten, Laxen, en väldigt charmig ångbåt. Innan turen fick Zaba sin sommarfrisyr som blev lite väl kort, det tyckte både hon och jag. För att lindra förlusten av sin långa päls fick hon låna min ulltröja.
Drottningen med huvudet högt.
I Mora fick jag även utlopp för lite uppdämd täljabstinens när jag lånade en täljhäst och fina verktyg.
Drottningen tröttnade efter att ha jagat spånen i en timme och la sig i sin klassiska pose; Isbjörnsfällen.
Tiden går fort när man har roligt och omgivningen är vacker.
Alldeles för snart fick jag packa in mig i bilen igen för att köra den sista etappen upp till Ulvån.
Det var 45 ganska händelselösa mil där dagens höjdpunkt var lunch på Café Cineast i Sveg.
Framme vid Fjällstationen kändes sommaren otroligt avlägsen när jag gick en promenad i den blöta nysnön.
Zaba fann sig snabbt i situationen och hittade en ny kompis i Alaskan Malamuten Gin som även han skulle vara boende på Helags.
Dagarna på Storulvån kan sammanfattas i tre punkter, högt tempo, överbelastning av hjärnceller och fantastiska medarbetare!
Slutligen en motivationsbild för varför alla tränar så överjordiskt mycket:
Möra i kropp och huvud gjorde alla STF:are sig redo för att ta sig ut till sina respektive stationer. Här uppenbarade sig ett ganska stort hinder för min del.
Efter en hektisk ledighet med många promenader på asfalt kom hälsporren tillbaka som jag dragits med i flera år. Jag hade ganska stora problem att gå eller alls stödja på högerfoten vilket gjorde det väldigt svårt för mig att ta sig upp till min hemmastation Helags. Sommarleden upp består av 12 km i lagom brant uppförslut vilket kändes omöjligt för mig i det läget.
Tur för mig var att vi på stationen skulle installera en ny kassaapparat och med det tillkom en demonstration av kassatillverkarens tekninker. Dessa var inte så väldigt sugna på att vandra över fjället så de tog det något bekvämare alternativet: Helikopter. Lyckan var stor när det visade sig att det även fanns plats för mig och en liten hund.
Jag pluggade igen Drottningens känsliga öron med bomull och hon satt helt oberörd i min knä hela flygturen.
Istället för 4 km/h som är den genomsnittliga vandringshastigheten, for vi över fjället i 230 km/h och var framme vid hemmafjället på bara tjugo minuter.
Älskade Helags, du har varit saknad!
Fridens!
fortsättning följer.
